Olika åsikter om kyrkans reklam för bön

Det väckte stor uppmärksamhet när Svenska kyrkan i slutet av augusti 2009 lanserade sin webbkampanj om bön med en reklamfilm i tv. I samband med detta bad jag ett trettiotal präster, diakoner och församlingspedagoger berätta om sina reaktioner på reklamfilmen.

Det visar sig att åsikterna går kraftigt isär om hur reklamfilmen fungerar liksom synen på om Svenska kyrkan ska använda sig av reklam på detta sätt. Bland svaren finns såväl odelat positiva som klart negativa.

En av frågorna som gruppen fick besvara var: ”I slutet av filmen uppmanas tittarna att gå in på Svenska kyrkans webb för att dela med sig av sina böner. Tror du att filmen kan hjälpa människor be?” Också krnig detta går åsitkerna isär.

Någon ser möjligheterna i reklamfilmen och skriver: ” Om miljoner människor ser filmen så bör ju rimligen åtskilliga tusen av dem få lust att skriva en bön”.

Flera menar att för de som redan ber kan reklamfilmen vara bekräftande och stärkande. Reklamen visar att bön kan vara en vardagshändelse som man inte är ensam om.
”… framför allt kanske flera känner att man inte är ensam”
”Jag tror inte att filmen i sig hjälper människor att be, men jag tror att filmen kan medverka till ett erkännande av det faktum att många människor ber.”
”Jag kan tänka att filmen öppnar upp begreppet bön och gör det mindre komplicerat.”

Men också för de som inte ber kan reklamfilmen vara inspirerande, menar någon.
”… de som bär på en väldigt snäv schablonbild av bön, kan få en liten hjälp att vidga sin bild av vad som egentligen är en bönesituation”.

Att göra reklamfilm om bön är känsligt för många, visar svaren. Man menar att bönen är något personligt och innerligt som inte passar att föra fram i reklamsammanhang och att filmen därför förmodligen inte kommer att leda till att fler börjar be.

Någon är helt emot hela projektet och skriver:
”… idén med böner via webben är bara larvig och ovärdig tycker jag… det blir så väldigt tunt när vi försöker haka på den allmänna trenden att allt ska vara offentligt och allas tankar ska bli kända för allmänheten”.
Ytterligare någon visar stor tveksamhet inför kampanjen och skriver:  ”Tyvärr tror jag inte att de flesta i Sverige har någon relation till bönen. Bilderna berör men svaret kommer inte att leda till aktivitet.”

Flera andra är också tveksamma till att fler skulle börja be för att man ser en reklamfilm från kyrkan. Vanan av bön måste i så fall redan finnas, reklamfilmen i sig gör inte att man börjar be, är en åsikt som förs fram.

Ett svar lyder:
”De som redan ber kommer fortsätta med det och de som inte ber kommer knappast att börja pga en reklamfilm.”
Ett annat:
”Den som har bönen i sin vardag får hjälp men jag är tveksam om de som saknar bönetradition förstår budskapet.”

Ett annat:
”Jag tror inte någon springer i sin kammare och börjar be som ett direkt resultat av filmen. Däremot väcker det tankar som på sikt kanske leder till böner.”

Svaren visar att när Svenska kyrkan prövar nya vägar för kommunikation kring de innersta av de traditioner som kyrkan bär på kommer man att mötas av många olika åsikter. Som stor organisation har Svenska kyrkan just därför en stor utmaning att möta om man vill att många inom organisationen ska stötta dessa nya kommunikationskanaler.

Företag med olika strategier på Twitter

Nu kommer företagen till Twitter, skriver Dagens Nyheter sedan man undersökt vilka svenska företag som försöker använda sig av denna nya kommunikationskanal. Bland företagen som söker sig till twitter verkar det finnas olika strategier för sin twitter-närvaro. En enkel koll på detta kan man göra genom att studera hur många andra twitter-konton som företaget följer och hur många som följer en själv.

Ur Dagens Nyheters lista på twittrande företag tar jag tre av de twitter-ledande företagen, Hennes & Mauritz, Spotify och Ishotellet i Jukkasjärvi. Deras twitter-strategier verkar skilja sig, om man betraktar hur de agerar på Twitter.

Hennes & Mauritz ropar till många, men väljer att inte följa några andra som twittrar. H&M:s twitter-konto är mycket populärt, man lockar till sig hela 13 374 ”följare”, så kallade followers.  Men själva följer man enbart 3 andra konton, och då är två av dem andra HM-konton (man följer alltså sig själv). Den tredje är artisten Robyn, och det kan ju vara kul att följa henne, men det kanske inte någon person ur den normala vardagskundkretsen. Upplägget tenderar därmed till att bli en form av envägs-kommunikation.

Spotify väljer en helt annan strategi med sitt Twitter-konto. Man lyssnar på en mycket stor mängd twitter-röster, hela 16 813 andra twittrare följer man, medan man har 22 437 followers. Att följa en sådan stor mängd twitter-konton riskerar dock att bli ohanterligt eftersom det kan svårt att sålla ut det som är relevant i ett sådant omfattande informationsflöde.

Ishotellet i Jukkasjärvi följer 1 166 andra twitter-konton. Det är också relativt mycket men blir helt klart mer hanterligt än den mängd som Spotify sätter upp. Samtidigt har Ishotellet 1 166 followers.

Vi ser att utifrån storleken på företaget och i vilken bransch man befinner sig kan man välja olika twitter-strategier. För alla kan Twitter ge en möjlighet till dialog med sin kundkrets och sina partners. Men vill man ha en sådan dialog måste man lägga upp sitt twitter-konto på ett hanterbart sätt. En grundförutsättning är att man ser över hur många man vill följa och om man verkligen har kapacitet att hantera den mängd inlägg som man kan hamna mitt i med ett alltför stor konto.

Och, å andra sidan, måste man fundera över vad man gör om man väljer att inte följa andra och enbart själv skicka ut information utan att lyssna till andra.

Unga journalister om framtidens journalistik

När 12 unga journalister i antologin Framtiden har redan varit här, hejat och passerat skriver om framtidens journalistik bjuds vi med på en spännande resa.

Den yngste är född 1983. Den äldsta är född 1975. Alla är under 35. Ingen av dem var född när Jan Guillou och Peter Bratt avslöjade IB-affären. Ingen av dem var med när Watergate-affären drog rubriker i media.

En av anledningarna till varför jag så nyfiket sett fram mot dessa tolv journalisters texter är just att de tillhör den yngre halvan av journalistkåren. Jag vill gärna veta hur Next Generation Journalister tänker. Vad förväntar sig en yngre journalist inför sitt kommande fortsatta yrkesliv, ett yrkesliv som för flera av skribenterna kanske kommer att sträcka sig fram mot år 2040 eller till och med 2050?

Som grupp är de intressanta eftersom de inte enbart betraktar framtidens journalistik som åskådare. De kommer högst konkret att själva vara med och utforma den. Därför är deras texter så mycket mer intressanta för i deras personer ligger framtidens journalistik och väntar på att utformas.

Antologin är också intressant för den ger ett avstamp inför frågor om nya digitala produkter och tjänster. Journalistik kommer att bedrivas på nya sätt i framtiden, talas det om i boken. På vilket sätt denna utveckling kommer att påverkas av entreprenörer och deras innovationer sägs det däremot tyvärr inte så mycket om. Inom musikens värld har vi sett hur Spotify revolutionerat lyssnandet. På samma sätt kommer vi förmodligen att i framtiden få se nya digitala tjänster och produkter som är med och förändrar journalistiken. Men antologin nämner inte så mycket om hur dessa nya innovationer kommer att kunna se ut. Här återstår mycket att fundera vidare kring.

Men vad kommer då Next Generation Journalister fram till? Här är några nedslag ur antologin som jag stannat inför.

Tekniken skapar förändring
Hela samhället transformeras och omformas idag av den digitala revolutionen. Det påverkar vården, skolan och omsorgen. Det påverkar transporter och fabrikers utveckling. Det påverkar hur vi möter vår livskamrat, det påverkar vårt sexliv och snart påverkar det också hur vi betalar för kebaben på torget eftersom vi inom en snar framtid kan betala med kortet eller mobilen överallt.

Det påverkar också förutsättningarna för hur journalistik drivs. Elin Fredriksson, mobilredaktör på Göteborgs-Posten, berör detta i sin text om mobiljournalistik. Såväl läsare, tittare och lyssnare som journalisten själv blir mer mobil i framtiden. Det blir allt mer tydligt hur nyheter både förmedlas och tas emot av människor som inte sitter still vid ett skrivbord.

Denna och andra teknikförändringar kommer att förändra journalistiken. Därför är det nödvändigt att de som driver journalistik förstår vad den digitala transformationen gör med hela samhället och med oss som människor.

Nya ekonomiska förutsättningar
Emma Bergström Wuolo är journalist anställd på ett bemanningsföretag. Hennes text ställer frågor om hur nya anställningsformer i en förändrad ekonomi kan komma att påverka journalistiken. När frilansare, inhyrda från bemanningsföretag och fast anställda blandas på en redaktion uppstår nya förutsättningar som vi inte har sett förut. Det är bara ett exempel på de nya ekonomiska förutsättningar som påverkar journalistiken.

Mycket annat har vi redan hört om. Hur mediehusen förändras, hur nya affärsmodeller söks, men Andreas Ekströms text om hur den förändrade synen på upphovsrätt förändrar de ekonomiska förutsättningarna för journalistiken är intressant att följa. Hans text väcker tankar om tillämpad journalistik i jämförelse med universitetens nya ordning med tillämpad forskning. Tillämpad forskning handlar om att stora företag går in och finansierar forskare för att de ska följa upp ett case eller hitta en lösning på ett behov som företaget har.

Hur skulle det se ut om vi i framtiden får se mer av tillämpad journalistik? Om journalisten, precis som forskaren idag, finansieras av företag för att skriva om en fråga? En omöjlig tanke, enligt många, men den fria forskningen har redan accepterat denna nya situation.

Transparens ersätter objektivitet
En annan tråd som flera av författarna i antologin tar upp är hur den journalistiska objektiviteten kommer att försvinna. Allt större förväntningar kommer att ställas på journalisten att hon redovisar sin egen ståndpunkt. Hon kommer i framtiden inte längre att kunna hålla sig på distans och objektivt rapportera om olika förhållanden. Hon kommer att förväntas redovisa sina egna intressen i frågan, läsarna, lyssnarna, tittarna kommer att vilja veta var hon själv står.

Användarna skapar innehållet
Flera av skribenterna tar, nästan självfallet, upp hur vi i framtiden kommer att få se än mer av användargenererat material. Emanuel Karlsten skriver om hur journalistiken därmed kommer att bli rikare genom att den vinner konversationsvaluta. Många fler röster kommer att höras. Journalisten kommer inte att stänga in sig i ett slutet rum för att skriva sin artikel. Redan före artikeln, under artikeln och efter publiceringen kommer läsarna, lyssnarna och tittarna att vara med och utforma innehållet.

Antologin Framtiden har redan varit här, hejat och passerat, utgiven av Tusculum förlag i samarbete med Svenska Journalistförbundet, visar att det är viktigt att vi för en öppen debatt om framtidens journalistik. Men den visar också att mycket fortfarande är oprövat och otänkt. Just därför behöver vi få brottas med framtidsfrågorna som de tolv journalisterna gör i denna antologi.

De tolv journalisterna som medverkar i antologin är Ellen Andersson, Andreas Ekström, Elin Fredrikson, Lotta Holmström, Johan Lif, Emma Bergström Wuolo, Henrik Sannesson, Linda Jansson, Lawen Mohtadi, Ehsanollah Gafourian Noroozi, Backa Elias Bondpä och Emanuel Karlsten.

Mobilen i skolan en pedagogisk utmaning

Hamster eller mobil till barnen? frågar Telia i en webbomröstning. Först ska barnen ha en hamster, svarar 59 %. Medan 41 % menar att barnen först ska ha en mobil. Så är ställningen just nu i omröstningen. Den är självfallet inte alls vetenskaplig och det går inte att se hur många eller vilka som röstat.

Telias omröstning om barn och mobil (ur Telias webb)

Men omröstningen väcker ändå tankar om barnen och mobilen. Många barn får sin första mobil före 10-årsåldern. Det innebär att när de kommer till högstadiet har de redan stor vana vid att använda mobilen. Det här är skulle kunna vara intressant för pedagogerna som vill utveckla elevernas lärande i årskurs 7 – 9. Eleverna har inte bara en penna, de har nu också en mobil med datorkapacitet när de träder in i de sista tre åren på grundskolan.

Hur kan detta utnyttjas av skolan? Kalkylatorn kan naturligtvis användas som miniräknare, men i övrigt? Här behöver arbetslagen i skolan mötas och få tid för att ventilera hur de vill gå vidare i olika ämnen för att se om det finns möjlighet att utnyttja mobilerna på ett pedagogiskt sätt. Så att de därmed inte bara uppfattas som ett hot mot undervisningen och klassrumsmiljön, utan kan ses som verktyg som öppnar upp vägar mot det omkringliggande samhället.

Vilka underbara spännande utmaningar som pedagogerna står inför!

Rån ökar krav på kontantfritt samhälle

Det senaste helikopterrånet kommer att öka kraven på ett kontantfritt samhälle. Kostnaderna med kontanthanteringen är för stor inte minst med tanke på risk för väpnad rån.

– Riskerna driver kostnaderna för kontanthanteringen och det är inte vettigt att hantera pengar på det sätt vi gör i Sverige idag, säger Monica Hallin, vd på Bankernas Depå till Dagens Nyheter.

Vi ser allt fler tecken på omställningen mot ett kontantlöst och ett kontantfritt samhälle. Sommaren 2008 utmanade Swedbank sina anställda att under en månad inte ta ut kontanter från uttagsautomater och nu mars 2009 har butiker och banker i Kalmar genomfört en kampanj för ett Kalmar utan kontanter.

Själv deltog jag i ett test av det kontantlösa samhället via UmeåLive under förra året och vi kunde då se att om banker och handel vill genomföra en kontantlös vardag så måste också ny teknik göras tillgänglig. Exempelvis någon form av digitalt betalningssystem för torghandel och loppmarknader, och inte minst någon form av hjälp för barn att handla digitalt.

I samband med det testet väcktes även diskussioner om svarta affärer. Om inga kontanter finns i samhället blir det svårare att betala snickaren som hjälper till att bygga ut verandan, barnvakten som tar hand om barnen en kväll eller ungdomarna som serverar på bröllopsfesten. Detta är arbetsinsatser som ofta betalas svart, men i ett kontantlöst samhälle blir det mer riskabelt att genomföra dessa betalningar eftersom risken för upptäckt blir större om alla transaktioner registreras. Och det blir ju fallet om vi ska betala snickaren med kort.

Därför kommer vi, på väg mot ett kontantfritt samhälle, att få se all fler tekniska lösningar som erbjuder anonymitet, även när vi betalat för svartjobb via kort eller annan elektronisk väg. Inom den gråa zonen kommer vi att få se lösningar, exempelvis kommer vi med säkerhet att få någon form av teknisk lösning för att betala snickaren, barnvakten och ungdomarna som hjälper till.

Det blir lösningar som kanske inte riktigt håller sig inom lagens råmärken, men det gör ju inte heller kontantbetalning för svarta jobb idag.

Öppna kultursidorna för debatt på nätet

Dagspressens kulturartiklar på nätet kan vara mycket intressanta. Men om de inte går att kommentera så förlorar de mark och riskerar att tappa sina läsare.

Ett exempel är kultursidorna i unt.se i Uppsala. Jag upptäcker plötsligt att jag inte kan kommentera en essä som finns utlagd. Jag tänker först att det är ett misstag, men upptäcker när jag letar mig runt bland artiklarna att ett stort antal av artiklarna saknar kommentarfunktion. Framför allt gäller det de tunga genomlysande artiklarna som på unt.se kallas essäer och kulturdebatt.

Under vinjetten Kulturdebatt skriver Sten Bernhardsson, kulturdirektör på kulturkontoret i Uppsala kommun, om nödvändigheten av att finna nya finansieringsmöjligheter för kommunens kulturinstaser. Men hallå! Jag kan inte och ingen annan kan vara med och kommentera vad Benhardsson skriver på unt.se. Så enkelt det skulle ha varit att hjälpa oss läsare att vara med i denna debatt.

Öppna kultursidorna för läsarmedverkan. Ge utrymme för besökarna kommentarer. Det stimulerar och bygger upp kulturlivet.

Läsarna vill inte betala för sin egen medverkan

Anna Serner,vd Tidningsutgivarna, skriver i Svenska Dagbladet om hur tidningarna i framtiden ska ta betalt för sitt redaktionella innehåll. Hon har inget färdigt förslag, men menar att tidningarna måste våga visa mod och ”förmåga att tänka bortom konventionerna” när det handlar om att finna nya affärsmodeller. Samtidigt påpekar Anna Serner att journalistiken kommer att förändras när samverkan med läsarna blir större:

Framgent blir det svårt att avgöra när en tidningsartikel börjar och slutar.

Detta kommer att ha följdverkning på hur man kan kräva att ta betalt av läsaren. För om läsaren är med och skapar tidningsartiklar på detta sätt kommer det att vara svårt att kräva att läsaren också ska betala för det som den själv varit med och skrivit och utformat. Om dagspressens journalister kommer att ha allt mer samarbete med läsarna via sociala medier så kan vi komma till en punkt där läsarna, de som bidrar med mängder av relevant material, till slut hävdar att de också ska ha rätt att få ersättning för all sina bidrag till artikeln.

Eller åtminstone inte betala själva.

Därmed kan dagspressen komma att stå inför ytterligare en svårighet i att ta betalt för sitt material.

De flesta unga lägger inte ut sexiga bilder

Cirka 90 procent av dagens unga har inte lagt ut sexiga bilder av sig själv på nätet. Det visar Rapporten Se mig – Unga om sex och internet, en mycket intressant studie om ungdomars prövande och sökande efter sexualitet via nätet.

Studien visar att unga lever i en mycket sexualiserad miljö när de rör sig på internet. Att som ung tjej (eller kille) få sexförslag via msn och andra internetkanaler hör till vardagen. Men de flesta unga har vant sig vid detta och klickar bara bort förslagen allt eftersom de kommer in. De har lärt sig hantera situationen, även om de tycker att den är trist och tråkig.

När Ungdomstyrelsen nu i sin rapport även visar att få unga lägger ut sexiga bilder av sig själva är det ytterligare ett tecken på att de flesta unga klarar av att hantera nätet utan att bli lurade till något som de själva inte vill ställa upp på. Också den aspekten är viktig att ha med när vi diskuterar nätets påverkan på ungas liv och miljö.

”Det finns ingen anledning till moralpanik”, säger en av författarna bakom en delstudie i rapporten, Eva Svedmark, forskare vid Umeå universitet, när jag intervjuar henne.

Och i en annan intervju menar en kollega till henne, Elza Dunkels, att nätet är bra på så sätt att där kan ingen bli misshandlad eller våldtagen (intervju i Studio Ett). Med det menar hon att man på ett sätt är skyddad när man sitter vid skärmen. Där kan man utforska sin sexualitet, utan att riskera fysiskt våld. Samtidigt påpekar Dunkels att det finns lägen då man kan bli psykiskt lidande, men hon vill ändå göra tydligt att skärmen kan vara en skyddande faktor.

Men vi får inte blunda för att det finns unga som råkar illa ut. Dagens Nyheter skriver utifrån undersökningen att nästan två procent av ungdomarna har sålt sex via nätet. Men det är en särskild grupp unga som säljer sex, ofta är de redan utsatta. I ett pressmeddelande från Ungdomsstyrelsen kan vi läsa:

Unga som säljer sex har ofta en problematisk livssituation. De har dålig psykisk hälsa, bristande vuxenkontakter och svårt att sätta gränser. Nätet är en viktig arena för kontakter men tekniken är inte orsaken till att unga säljer sex via nätet.

Ungdomsstyrelsen menar alltså att det inte är nätet som är orsaken till att unga blir utsatta. Orsaken måste i stället sökas i den drabbades hela livssituation.

Döden på nätet

Veckorna efter tsunamin 2004 satt jag med i den grupp av vuxna som på Lunarstorm mötte unga människor oro och ångest inför det som hände i Sydostasien. Under de första dagarna strömmade det in tusentals inlägg från unga som efterlyste kamrater som var på resa i området. Ungdomar skrev för att möta någon som kunde ta emot deras oro. Via Lunarstorms diskus sökte de tröst och stöd  inför det ofattbara kring döden. Och vi som hjälpte till satt där på andra sidan skärmen och kunde fungera som människor som var beredda på att lyssna. För många unga blev detta till en mycket viktig digital mötesplats mitt i katastrofen.

Ett halvår efter tsunamikatastrofen frågade Lunarstorm sina medlemmar om de kände någon som drabbats direkt av katastrofen. 43 procent av pojkarna och 49 procent av flickorna svarade att de kände till någon eller hade en nära vän eller släkting som drabbats (116 197 personer svarade på frågan den 26 juni 2005). Siffrorna visar på att katastrofen var omfattande och det var självfallet en av anledningarna till varför så många oroliga hörde av sig till oss vuxna som svarade.

Att på detta sätt möta unga människor i kris via nätet gav mig en insikt om nätets möjligheter att hjälpa och ge stöd när hopplöshet och ångest förlamar. Samhällets, kyrkans och de fria organisationernas beredskap inför katastrofer måste i sin planering ta med internets möjligheter att skapa möten mellan människor.

Medierådet har i helgen väckt en annan fråga kring döden och nätet. De undrar vad som händer med våra användarkonton på olika sajter när vi går bort. Ska våra inlägg ligga kvar på Facebook och i bloggar när vi inte längre finns här i livet? Det finns idag ingen praxis för hur detta ska lösas och sajtägare har inga rekommendationer att följa. Problemet är inte heller lätt att lösa. Hur ska en sajtägare kunna hålla reda på om en användare dör? Hur ska sajtägaren kunna veta om användaren vill att innehållet ska ligga kvar eller inte?

Medierådet väcker i Dagens Nyheter frågan om sajtägarnas ansvar för det konto som finns kvar när en användare har avlidit.

Vilken policy och vilka rutiner ska gälla kring en avliden medlems profil och bilder? Vem ska ha rätten att besluta? Vilka lagrum finns för frågor som denna? Kanske bör sajterna tillhandahålla vuxna online som kan prata med de unga och ledsna? En genomtänkt och nedskriven policy kring detta är önskvärd.

Medierådets frågor är viktiga och väl värda att ta på allvar. När döden drabbar oss har den också följder för vår närvaro på nätet, vare sig det handlar om att vi söker tröst där eller att vi själva gått bort och lämnar kvar våra spår och avtryck i våra konton.

För skolan kan detta vara en angelägen fråga att beröra. Läraren kan låta eleverna i klassen samtala om hur de vill ska att deras användarkonton ska hanteras sedan om de själva gå bort. Det kan bli mycket intressanta samtal, inte minst om internets betydelse i våra liv.

Och självfallet är detta också en viktig fråga att ta upp i kyrkornas konfirmationsundervisning. SAmtidigt som man talar om vad som händer oss efter döden, kan man också tala om vad som händer med våra användarkonton och avatarer sedan vi gått vidare.